STUDIEMATERIAL FÖR SJÄLVSTUDIEKURSEN
June 2, 2002

 

Europeiska musiksalonger

Litteratur som bör läsas

  • Fellinger 1967
  • Worbs 1967, 1971
  • Ballstaedt och Widmaier 1989

3. SALONGSMUSIK

 

En av de europeiska musikströmningarna under 1800-talet kallades salongsmusik. Begreppet tog form från 1830-talet framåt speciellt genom Robert Schumanns benämningar i musikverk och andra publikationer. Mot slutet av 1800-talet skedde en förändring i betydelsen hos ordet salongsmusik. Den skildes mer och mer från den klassiska traditionens musik. Salongsmusik förvandlades då till en en gränsdragning mellan högt och lågt, värdefullt och billigt, evigt och efemärt, seriöst och underhållande. Tendensen var att man från att först inte ha skiljt på olika slag av musik som spelades vid salongerna efterhand började identifiera olika nivåer av salongsmusik. För Schumann (1836) var begreppet salongsmusik i princip entydigt: salongsmusik var helt enkelt det som spelades vid salonger. Han skilde emellertid på upphöjd salongsmusik (gehobene Salonmusik), virtuos salongsmusik (virtuose Salonmusik) och romantisk salongsmusik (romantisierende Salonmusik). Salongsmusiken befann sig i det här skedet ännu mellan konst och underhållning. Framme vid sekelskiftet 1800-1900 fanns bara en skiljelinje: allvar och underhållning. Salongsmusiken hörde till den senare kategorin.

Det berodde på tonsättaren vad som klassades som salongsmusik. Schumann gjorde klara uppdelningar genom vilka han enligt tonsättarnamnen bedömde vilket slags salongsmusik verken hörde. Han placerade till exempel den salongsmusik som Sigismund Thalberg skrev högre än Carl Czernys. Thalbergs produktion bestod mestadels av känslosamma operaparafraser. Som musiker var han populär framför allt därför att han kom på hur man som pianist kan ge intryck av att ha tre händer.

På 1830- och 1840-talen härskade på marknaden en salongsmusikstil enligt vilken verken skulle vara ståtliga, lätta att förstå och utan titel. I mitten av seklet beskrev kritikerna en klar nivåsänkning i salongsmusiken. Enligt dem började också dilettanter bjuda ut musik på marknaden och salongsmusiken började därmed klassas lägre (musikalische Pöbel). Den tidiga salongsmusikens tonsättare hade åtminstone en formell yrkesutbildning, ofta var de erkända pianovirtuoser. Under andra hälften av seklet var däremot de som skrev salongsmusik - och speciellt salongsstycken (Salonstücke) - "musikaliska lekmän". Musiken hade fått karaktären av enkla karaktärsstycken och brokiga instrumentalarrangemang. Ett tecken på salongsmusikens lägre värde kan också ses däri att tonsättare som tidigare öppet skrev salongsmusik i sina senare publikationer använde pseudonymer.

I sin estetiska bedömning av salongsmusiken stämplade kritikerna den oftast som värdefattig och oviktig. Salongsmusiken kritiserades som formlös och meningslös, innehållslös, ytlig och smaklös. Den var alltså ur den autonoma konstens synvinkel dålig musik. Salongsmusiken var funktionell musik, något som redan begreppsligt uteslöt den ur konstens krets. Förändringen i begreppet salongsmusik var alltså en fråga om förändrade estetiska uppfattningar. Salongsmusik började allt mera bedömas i godsvärde i stället för kvalitetsvärde. Den trycktes och såldes som industrivara. Godsvärdet ledde inom konstmusikfältet till att salongsmusiken började betraktas som en värdelös löpandebandsprodukt. En sådan kunde enligt den autonoma konstteorin inte ha ett konstnärligt liv eller egenvärde. Neue Zeitschrift für Musik beskrev 1850 Carl Czerny som "en stor industrialist i vars fabrik man med ångkraft åter framställt ett nytt Rondo". Inom salongsmusiken bevarades emellertid också klassiska pärlor i pianolitteraturen som Schumanns Träumerei eller Mendelssohns Frühlingslied, vilka publicerades i olika salongsalbum. Men i en helt annan storleksklass var exempelvis Thekla Bardaczewskas Gebet einer Jungfrau som utkom i hela sju upplagor under år 1864.

Betoningen av handelsvärdet gjorde att salongsmusiken kom att definieras enligt sin brukskaraktär (Gebrauchscharakter). Vid mitten av seklet talade man om en speciell "pianomani", då instrumentet fick en explosionsartat ökad spridning. Samtidigt behövde tusentals pianoelever lämpligt undervisningsmaterial. Största delen av salongsmusiken var därför också pianomusik som elever av olika åldrar och nivåer, mestadels borgarfamiljers döttrar spelade som solostycken och fyrhändigt.