Projektbeskrivning  Språk och praxis
	Page managers: Björn & Benjamin

I n n e h å l l

Projektbeskrivning

Enligt ett synsätt som är förhärskande såväl inom analytisk språkfilosofi som inom strukturalistisk och hermeneutisk filosofi och modern lingvistik låter sig alla språkligt relevanta företeelser infångas genom en framställning av språket som ett (vid en viss tidpunkt) entydigt givet, syntaktiskt-semantiskt system, vilket utgör basen för språkets praktiska användning. Man har postulerat att de språkdrag som är relevanta för ett yttrandes mening, och som alltså bestämmer 'vad en talare sagt', fullständigt låter sig identifieras med hänvisning till yttrandets fonetiska struktur (som också kan återges i skriftlig form), tillsammans med en väldefinierad uppsättning kontextuella faktorer. Behärskandet av ett språk antas härvid bestå i (eller vara analogt med) kunskap om detta system. Det är emellertid kännetecknande för detta synsätt att frågan om den referensram i vilken framställningen av språksystemet görs (och i vilken kunskapen om systemet är formulerad) inte problematiseras. En av det planerade projektets utgångsidéer är att varje beskrivning av språksystemet i själva verket är situationsberoende, och att hänvisningar till språksystemet som en yttersta förklarande grund till möjligheten av språklig kommunikation är logiskt cirkulära.
 

Det verkar rimligt att föreställa sig, att en beskrivning av språksystemet ska visa, på vilket sätt språket är ett uttryck för tänkande (varvid ordet 'tänkande' används i en vid mening, ungefär i betydelsen intentionalitet), eller med andra ord, vilka resurser för att uttrycka en talares mening språket erbjuder. Enligt en traditionell syn är tänkandet givet före språket, och uppgiften blir i så fall att beskriva hur en given tanke kan uttryckas i det ena eller det andra språksystemet (varvid beskrivningen kan ta i beaktande vad som i gängse terminologi brukar särskiljas som syntaktiska, semantiska och/eller pragmatiska faktorer). Om man däremot anser, att olika språk erbjuder uttrycksmöjligheter som inte är jämförbara med varandra (något som också språkforskningen under de senaste tvåhundra åren uppmärksamgjort oss på) blir det omöjligt att fasthålla denna syn på språkbeskrivningens uppgift. (Det är skäl att gardera sig mot ett missförstånd av det sätt på vilket orden 'resurs' och 'uttrycksmöjlighet' har använts här: poängen är givetvis inte bara att olika språk kan erbjuda olika sätt att uttrycka en och samma sak, utan att vad man kan försöka uttrycka är relativt till språket.)
 

Språket kan i denna mening betraktas som konstitutivt för vårt tänkande. Men i så fall ställs vi inför frågan, i vilket språk denna konstitutiva relation kunde beskrivas. Inget alternativ verkar acceptabelt: om vi antar att det finns ett en gång för alla givet metaspråk i vilket varje mänskligt språk kan beskrivas, så förnekar vi därigenom att olika språk verkligen har ojämförbara uttrycksmöjligheter. Om vi å andra sidan accepterar att det inte finns en given referensram för beskrivningen av ett språk, förefaller det som om vi måste avstå från målsättningen att en gång för alla bestämma vilka språkdrag ett givet yttrande omfattar: beskrivningen kommer att variera beroende på i vilket syfte den görs och vilka andra yttranden detta yttrande kontrasteras med. Sålunda kommer de språkdrag ett visst yttrande på svenska sägs bestå av att bero bl a på, om yttrandet förklaras t ex på norska eller på japanska. Det finns inget svar på frågan vilken av de olika möjliga beskrivningarna som anger vilka yttrandets 'egentliga' drag är. Detta innebär inte lingvistisk relativism: beskrivningen måste 'stämma in på' det beskrivna språket, men samtidigt måste den stämma i beskrivningens språk.
 

(Detta innebär också att arbetsfördelningen mellan det sätt på vilket yttrande och kontext bidrar till mottagarens förutsättningar att förstå ett yttrande inte kan bestämmas entydigt. Kontextbegreppet - vad som hör till ett yttrandes kontext, och hur gränsen dras mellan inom- och utomspråkliga faktorer i talsituationen - är därför självt kontextberoende.)
 

Det ovan beskrivna dilemmat kan också uttryckas med hänvisning till hur individen lär sig sitt modersmål. Om vi förutsätter att inlärningen sker genom att hon förvärvar kunskaper om sitt modersmål, uppstår frågan i vilket språk dessa kunskaper antas vara formulerade. Om de är formulerade i det språk hon är i färd med att lära sig blir beskrivningen cirkulär, om de å andra sidan är formulerade i ett annat språk uppstår en oändlig regress, eftersom vi i så fall ställs inför frågan hur hon lärt sig detta andra språk. (Ifall man vill avskära dilemmat genom att anta att individen har ett medfött språk, i enlighet med idéer som framförts av Noam Chomsky och Jerry Fodor, och att det med andra ord aldrig sker någon förstaspråksinlärning, så innebär detta samtidigt ett förnekande av möjligheten att individen kan förvärva olika språk med ojämförbara uttrycksmöjligheter - detta är analogt med antagandet om ett en gång för alla givet metaspråk.) Att å andra sidan försöka undgå dilemmat genom att föreställa sig att ifrågavarande kunskap inte är språkligt formulerad vore knappast begripligt, förutsatt att kunskapen i fråga antas ha karaktären av kunskap om ett språk. Däremot uppstår dilemmat över huvud taget inte om man i stället för att beskriva förstaspråksinlärningen i termer av ett förvärvande av kunskaper om ett språk, beskriver den i termer av förvärvandet av ett praktiskt kunnande: barnet lär sig handlings- och förhållningssätt som av dess omvärld godtas som uttryck för, att det blivit delaktigt i gemensamma praktiker. Följaktligen borde den oklara målsättningen att förklara språkförmågan inom lingvistiken träda tillbaka för en strävan att beskriva de relationer mellan talare och talsituationer i vilka förmågan att använda ett språk manifesterar sig.
 

Det faktum att dessa problem i så ringa grad blivit uppmärksammade har sannolikt en historisk förklaring: den västerländska lingvistiken har uppstått i en situation i vilken man stått inför uppgiften att utveckla metoder att lära ut språk, eller göra översättningar, inom en familj av närbesläktade europeiska språk. Verksamheten har haft ett väl avgränsat syfte, och den variation i uttrycksmöjligheter man varit tvungen att beakta har varit begränsad. Det kan hävdas, att denna specifika historiska situation kommit att avsätta djupa spår i den västerländska synen på, vad ett språk är, och härigenom också kommit att bestämma den filosofiska synen på språket.
 

Vidden av de omvälvningar i beskrivningen av språkliga företeelser som det här antydda perspektivskiftet kan ge anledning till har knappast ännu insetts. Det kan anses utgöra en av de största utmaningar de humanistiska vetenskaperna idag står inför. Lingvistikens begränsning till studiet av ett godtyckligt avgränsat språksystem har tenderat att ge den karaktären av en naturvetenskap. Frigörelsen från denna självpåtagna begränsning innebär att studiet av det mänskliga språket på nytt förenas med studiet av den mänskliga kulturen.

[to the top of page]

Anders Burman, Åbo Akademi
 

Dr Art. Olav Gundersen, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim
 

FK Martin Gustafsson, Uppsala Universitet
 

FL Saara Haapamäki, Åbo Akademi
 

FK Thorsten Johansson, Uppsala Universitet
 

BA Gudmundur Steingrímsson, Islands universitet
 
 
 

Projektets förverkligande

[to the top of page]

En av den moderna språkfilosofins portalfigurer är Gottlob Frege. Olav Gundersen har i en monografi om språkfilosofins utveckling med arbetstiteln 'Genealogisk kritikk av teorier om språket som formelt system' för avsikt att placera in Freges tänkande kring språket i ett hisotriskt sammanhang i syfte att klarlägga, i vilken grad det formats av det ovan beskrivna dilemmat. Freges filosofiska målsättningar kan förstås mot bakgrunden av att han å ena sidan var påverkad av vad Charles Taylor kallat det expressivistiska paradigmet i lingvistiken, som innebar att vårt tänkande är språkligt konstituerat på det sätt som beskrivits ovan, men att han å andra sidan strävade att undgå vad som kan te sig som de relativistiska följderna av detta paradigm för logikens och matematikens del. Gundersen tar i sin undersökning avstånd från drag i vissa inflytelserika Fregetolkningar (bl a Baker och Hacker, Sluga, Dummet).
 

Thorsten Johanssons forskningsplan, som likaså gäller Frege, tar fasta på ett mera specifikt problem, som är illustrativt för en allmännare problematik. Genom att undersöka tillämpningen av Freges distinktion ,Sinn' - ,Bedeutung' på egennamn, vill han visa att utsagor som innehåller egennamn kan ha olika logiska form beroende på om de används för göra påståenden eller för att göra grammatiska anmärkningar, trots att den lingvistiska formen är densamma. Detta och andra exempel belyser, att relationen mellan en utsaga och den verklighet utsagan förutsätts representera (den relation vari utsagans mening antas bestå) är beroende av utsagans användning.
 

Föreställningen om språket som ett system som kan beskrivas i ett metaspråk är nära förbunden med ett begrepp om regler som antas beskriva språket eller bestämma dess användning. Martin Gustafsson planerar att i en doktorsavhandling med den preliminära titeln 'Institutions, Rule-Following and Language' undersöka vissa problem kring regelbegreppet. Han strävar bl a att visa, att begreppet 'konstitutiv regel' sådant det använts i vissa teorier om institutioner (Searle, Anscombe), liksom det semantiska sanningsbegreppet (Tarski) och Kripkes regelskepticism är uttryck för en underlåtenhet att skilja mellan regler som är externa och regler som är interna i förhållande till en verksamhet (något som sammanhänger med en distinktion mellan 'filosofisk semantik' och 'filosofisk grammatik'). (Denna distinktion är f.ö. nära förbunden med den distinktion mellan påståendesatser och grammatiska satser som är aktuell i Johanssons undersökning.)
 

Gudmundur Steingrímssons planerade avhandling med titeln 'Understanding Nonsense' belyser också frågor i anslutning till begreppen språksystem och språkregel. Genom en diskussion kring begreppet metafor strävar han att visa på de problem som uppstår vid ett försök att redogöra för förståelsen av metaforer med hänvisning till språksystemet.
 

Medan regelbegreppet har legitima användningar i samband med lingvistiska frågor, ger den externa tolkningen av språkregler upphov till ett slags begreppsreduktionism, som medför en risk för utarmning av vår förståelse för språkliga företeelser. Detta innebär att språkliga frågor reduceras till den dikotoma frågan om, huruvida ett yttrande följer eller strider mot en språkregel (är begripligt eller obegripligt, hör eller inte hör till språket). Detta synsätt är uppenbarligen förankrat i behovet att utveckla metoder för praktisk undervisning i främmande språk (de språkregler som används i detta sammanhang är givetvis externa). Men i ett sammanhang där frågan om behärskandet av ett språk inte uppstår, får frågan om 'regelbrott' en annan karaktär: en talare kan t ex också sträva att uttrycka sig genom att formulera sig oväntat eller egenartat, och det finns härvid inga i förväg givna gränser för hur ett språk kan eller får talas. (I detta sammanhang kunde man utveckla idén om en dygdlingvistik i analogi med dygdetik och dygdepistemologi. Jfr i detta sammanhang Hertzberg, under utgivning.)
 

Om begreppen språkregel och språksystem problematiseras, uppstår frågan vilket syfte strävan att kodifiera ett språks grammatik kan ha, särskilt när denna strävan avskärs från syftet att lära ut ett språk. Denna frågeställning utgör bakgrunden till Saara Haapamäkis idéhistoriska projekt, vars syfte är att undersöka den självsyn som kommer till uttryck i texter om svenska språkets grammatik.
 

Anders Burmans avhandlingsplan syftar till att åskådliggöra på vilket mångförgrenat sätt intentionaliteten i våra yttranden, vad vi kan eller inte kan uttrycka, vad det innebär att mena det vi säger och på vilket sätt våra yttranden kan förstås, är beroende av yttrandens plats i talarens liv och av det sammanhang av mänskliga relationer inom vilka yttrandena görs. Dessa komplicerade beroendeförhållanden träder i dagen när vi frigör oss från försöket att beskriva den språkliga verkligheten i termer av externa regler. Beskrivningen av dessa beroendeförhållanden utförs inte i ett metaspråk, utan den företas i det vanliga språket, och hör till en strävan att klarlägga språkets plats i ett mänskligt livssammanhang.
 
 
 

Projektets bakgrund och forskningsmiljö

[to the top of page]

I Uppsala står det planerade projektet både i fråga om ämne och metodologisk utblick i nära beröring med det av professor Sven Öhman ledda, språkfilosofiska och lingvistiska projektet 'Språk och mänskligt handlande', som från 1.1.95 fått finansiering från Kulturfonden vid Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. Detta projekt beräknas pågå i fyra år, och enligt planerna kommer deltagarna i projektet 'Språk och praxis' att ha ett nära samarbete med deltagarna i detta projekt, i form av gemensamma seminarier mm. Samarbetet planeras också utmynna i gemensamma publikationer.

Hans Aarsleff 1982: From Locke to Saussure. Minneapolis, University of Minnesota Press.

G. P. Baker & P. M. S. Hacker 1984: Language, Sense and Nonsense. Oxford: Basil Blackwell.

D. Davidson 1986: Inquiries into Truth and Intrepretation. Oxford: Basil Blackwell.

C. Diamond 1989: 'Rules: Looking in the Right Place.' In D. Z. Phillips and P. Winch (eds), Wittgenstein: Attention to Particulars. Houndmills: Macmillan.

- 1991: The Realistic Spirit. Cambridge, Mass.: The MIT Press.

G. Frege 1977: Begriffsschrift. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

- 1986: Funktion, Begriff, Bedeutung. Göttingen.

- 1987: Die Grundlagen der Arithmetik. Stuttgart: Reclam.

R. Gaita 1991b: 'Language and Conversation.' In A. Phillips Griffiths (ed.), Wittgenstein Centenary Essays. Cambridge University Press.

Th. Gylfason: 'New Words for an Old Language. Diogenes 132.

H. Halldorsson (1971): Thættir um sögulega merkingarfrædi. Reykjavík.

O. Hanfling (1980): 'Does Language Need Rules?' Philosophical Quarterly, Vol. 30.

L. Hertzberg 1994: The Limits of Experience, Acta Philosophica Fennica.

- under utgivning: 'The Sense is Where You Find it'.

L. Hertzberg (utg.) 1992: Essäer om Wittgenstein, Thales.

S. Kripke 1984: Wittgenstein on Rules and Private Language. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Malcolm, Norman 1989: 'Language Game (2)'. In D. Z. Phillips and P. Winch (eds), Wittgenstein: Attention to Particulars. Houndmills: Macmillan.

- 1992: 'Language without Conversation.' Philosophical Investigations. 15 (1992), 207-214.

R. Rhees 1970: Discussions of Wittgenstein. London: Routledge.

V. Rossvær 1975: Kant og Wittgenstein. Oslo.

P. Segerdahl 1996: Language Use, London: Macmillan.

S. Stenlund 1990: Language and Philosophical Problems, London: Routledge.

C. Taylor 1985: Philosophical Papers 1-2, Cambridge University Press.

P. Winch 1987: 'Facts and Superfacts' i Winch: Trying to Make Sense, Blackwell.

L. Wittgenstein 1958: Philosophische Untersuchungen. Oxford: Basil Blackwell.

- 1969: Über Gewissheit. Oxford: Basil Blackwell.A.

Öfsti 1980: Transcendentalfilosofi og vitenskapsteori. Oslo.