Sokrates. Nåväl - min förlossningskonst har allt annat gemensamt med deras, men den skiljer sig däri, att den förlossar män och ej kvinnor, och att den ser till själar, som hålla på att föda, och ej till kroppar. Men det högsta i min konst är dock det, att den är i stånd att fullt ut pröva, om det är en lögnaktig skenbild, som den unges själ föder, eller om det är något sant och äkta. Ett drag har jag förvisso gemensamt med barnmorskorna: jag är ofruktsam - jag framföder själv ingen vishet, och med rätta riktas den förebråelsen ofta nog och från många människor emot mig, att jag väl frågar andra, men själv ej giver svar på något, emedan jag ingen vishet äger. Orsaken ligger i följande. Guden tvingar mig att förlossa men har förmenat mig att föda. Själv är jag alls icke vis, ej heller kan jag peka på någon upptäckt, som är ett foster av min egen själ.

Bland dem som umgås med mig, visa sig somliga till att börja med riktigt grundligt okunniga, men vid längre samvaro göra alla de, som gudomen så förlänar, rent beundransvärda framsteg, efter vad både de själva och andra finna. Så mycket är tydligt, att av mig ha de aldrig någonsin lärt sig något, nej, det är av sig själva som de finna och framföda så många härliga ting. Men förlossningen är gudens och mitt verk. Detta är tydligt nog. Det är nämligen många, som ej ha vetet detta utan tillskrivit sig själv äran och som därför av missaktning mot mig - vare sig av egen drift eller på andras inrådan - ha lämnat mig förrän lämpligt var. Dessa ha sedermera på grund av dåligt umgänge framfött missfoster och därtill genom vanvård ödelagt de barn, som jag hjälpt dem att framföda; ty de hava satt lögnaktiga skenfoster högre än sanningen. Och slutligen ha både de själva och andra funnit, att de voro okunniga. --- De som således äro tillsammans med mig få erfara detsamma som barnaföderskor: de känna födslosmärtor och fyllas natt och dag av en vånda, som är vida större än dessas. Att väcka och att stilla den smärtan förstår min konst. Så är det med dessa. Men varför har jag nu, min bäste vän, kommit med denna långa historia? Jo, jag misstänker, att du - som du också själv tror - är havande och har födslovånda. Förtro dig således nu till mig, en barnmorskas son och själv kunnig i hennes konst, och bjud till att efter bästa förmåga svara på mina frågor. Och om jag vid närmare prövning av dina ord finner, att en del av dem är skenfoster och lögn, och därför tager dem ifrån dig och kastar undan dem, så får du ej bli vred liksom kvinnor för sina förstfödde. Ty många personer, min högt ärade vän, ha verkligen kommit i den sinnesstämningen mot mig, att de äro riktigt färdiga att bitas, när jag tar ifrån dem någon dumhet; och de tro ej, att jag gör detta i välmening; de ha ej den minsta vetskap om, att ingen gud är illasinnad mot människorna; och att lika litet jag gör dylikt i ond avsikt utan endast därför, att jag helt enkelt ej har lov till att hålla med lögnen och dölja sanningen. - Försök nu således, Theaitetos, att börja om från början och säga, vad vetande är. Säg blott inte, att du ej kan. Ty om gud vill och du tar i som en man, skall du kunna det.

***
 
 

Erik Stenius: "Filosofi och världsåskådning" (1954)

"Filosofin är det tankearbete, som utförs i avsikt att förena det dagliga livets erfarenheter och den vetenskapliga forskningens resultat till en enhetlig och oemotsäglig världsåskådning, ägnad att tillfredsställa förståndets krav och hjärtats behov." Så lyder den kursiverade definition på begreppet filosofi, som inleder Albin Simolins för skolornas bruk avsedda lärobok Filosofins grunder. Det ligger ett trohjärtat drag över denna formulering, som ger den en parodisk anstrykning - ja, en av mina svenska kolleger fann, att man aldrig vid ett medvetet försök att parodiera skulle kunna komma på någonting så bra.

Med dylika exempel för ögonen kanske man inser att filosofin om den skall vara en vetenskap far bäst av att kopplas lös från världsåskådningsmakeriet. Men man frågar sig måhända vad en filosofisk vetenskap, som inte som sin uppgift ser att utbilda en världsåskådning, har för andra viktiga mål för sin verksamhet. Ja, vad filosofi går ut på är en filosofisk fråga, i vilken åsikterna går isär. För min del ville jag försöka mig på följande approximativa förklaring. Vad som utmärker ett filosofiskt problem till åtskillnad från specialvetenskapliga problem, är att vi inte riktigt vet vari problemet består. När jag framlagt denna karakteristik för naturvetenskapsmän har jag fått till svar ett småleende: »Ja», säger de, »jag har fått det intrycket.» Och bakom småleendet ligger en förstucken axelryckning, filosofen löser inga problem utan uttalar sig i dunkla ordalag om saker som han inte riktigt förstår. Men axelryckningen är korttänkt. Det är visserligen sant, att den vetenskapliga filosofin så länge den förblir filosofi egentligen inte »löser» några problem ty detta är inte dess uppgift, dess uppgift är att fixera problem, inte att lösa dem. Med fixeringen upphör filosofens arbete som »filosof» i trängre bemärkelse. Är problemet fixerat, så försvinner det antingen av sig självt - det visar sig ha bara kuriositetsintresse - eller det övergår i ett specialvetenskapligt problem, en väg, vilken som bekant redan många filosofiska problem har vandrat - eller så övergår det i en fråga som blott kan avgöras genom att man fattar ett beslut, att man väljer ett av olika till buds stående alternativ. Hur mycket kunskaper en filosof än kan behöva i sin verksamhet, så är hans egentliga uppgift inte kunskaper i vanlig mening utan klarhet och hur många problem han än kan ha behov av att lösa, så är hans egentliga mål som filosof inte så mycket problemlösning som problemanalys.

***
 
 

Ludwig Wittgenstein

Gång på gång hör man anmärkningen att filosofin egentligen inte gör några framsteg, att vi ännu sysslar med samma filosofiska problem som en gång sysselsatte grekerna. Men de som säger detta förstår inte grunden till att det måste vara så. Grunden är nämligen att vårt språk förblir sig likt och ständigt på nytt förför oss till att ställa samma frågor. Så länge det finns ett verb 'vara' som förefaller att fungera som 'äta' och 'dricka', så länge adjektiven 'identisk', 'sann', 'osann', 'möjlig' finns, så länge man talar om tidens ström och om rummets utsträckning, osv., osv., så länge kommer människorna att ständigt på nytt stöta mot samma gåtfulla svårigheter, och att stirra på något som ingen förklaring tycks kunna röja undan.

Och detta tillfredsställer för övrigt en längtan efter det transcendenta, ty då de tror sig se "det mänskliga förståndets gräns" tror de naturligtvis att de kan se ut över den.

(Särskilda anmärkningar 1931)

*

111. De problem, som uppstår genom en feltydning av våra språkformer, har en djup karaktär. De oroar oss djupt; de är lika djupt rotade i oss som vårt språks former, och deras betydelse är lika stor som viktigheten av vårt språk. - Låt oss fråga oss: Varför upplever vi en grammatisk vits som djup? (Och det är ju vad filosofins djup är.)

115. En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vårt språk och detta tycktes obönhörligt upprepa den för oss.

116. När filosoferna använder ett ord - "vetande", "vara", "föremål", "jag", "sats", "namn" - och traktar efter att fatta tingets väsen, måste man alltid fråga sig: Används då detta ord någonsin faktiskt på detta sätt i det språk där det har sin hemort? -

Vi återför orden från deras metafysiska till deras vardagliga användning.

123. Ett filosofiskt problem har formen: "Jag hittar inte vägen."

124. Filosofin får inte på något sätt rubba språkets faktiska användning, den kan, när allt kommer omkring, bara beskriva den.

Ty den kan inte heller rättfärdiga användningen.

Den lämnar allt som det är.

Den lämnar också matematiken som den är, och ingen matematisk upptäckt kan medföra ett filosofiskt framsteg. Ett 'grundläggande problem i den matematiska logiken' är för oss ett problem i matematiken som varje annat.

126. Filosofin ställer bara fram allt till beskådande och förklarar eller härleder ingenting. - Då allt ligger i öppen dag, finns det heller ingenting att förklara. Ty vad som eventuellt är fördolt, intresserar oss inte.

"Filosofi" kunde man också kalla det som är möjligt före alla upptäckter och uppfinningar.

127. Filosofens arbete är ett sammanförande av påminnelser för ett bestämt syfte.

129. Tingens för oss viktigaste aspekter är fördolda genom sin enkelhet och alldaglighet. (Man kan inte märka en sak - därför att man alltid har den för ögonen.) De egentliga grundvalarna för sin forskning uppmärksammar människan inte alls. Om inte just detta någon gång slagit henne. - Och det vill säga: Vi märker inte det som, när vi en gång sett det, är det mest påfallande och starkaste.

(Filosofiska undersökningar)

***
 
 

Georg Henrik von Wright: En filosof ser på filosofien

Die Arbeit an der Philosophie ist - wie vielfach die Arbeit in der Architektur - eigentlich nur die Arbeit an Einem selbst. An der eignen Auffassung. Daran, wie man die Dinge sieht. (Und was man von ihnen verlangt.)

Ur ett manuskript av Wittgenstein

Sannolikt kan man vara en god filosof utan att mycket ha ansatts av frågan, vad filosofi är för något. Men för några är den angelägen. Så har fallet varit med mig. Försök att finna ett svar eller komma underfund med vad man gör, när man bedriver filosofi, kan bidra till att artikulera något som kunde kallas filosofiens (inte den enskilda filosofens) självmedvetande vid en given historisk tidpunkt. Detta självmedvetande kan i sin tur ha en viss betydelse för den filosofiska forskningens inriktning också hos dem, som kanske aldrig reflekterat över den egna verksamhetens natur och målsättning. Därför har en filosofs syn på vad han själv gör ett allmännare och större intresse än det självbiografiska.

Så länge en filosofisk tradition fortsätter obruten och inte sätts i fråga av dem, som arbetar inom densamma, finns det kanske ringa objektiv anledning att reflektera över frågan om filosofiens natur. Det är annorlunda i en tid av traditionsupplösning och skarpa brytningar mellan gammalt och nytt. Så ville jag i varje fall uppfatta den objektiva grunden för mitt eget intresse för frågan. Grunden finns sas. i tidsförhållandena och inte bara i min egen introspektiva läggning.

Min studietid, i mitten på 1930-talet, sammanföll med den s k nypositivismens eller logiska positivismens glansdagar. Rörelsens centrum var kretsen i Wien; ett epicentrum var den analytiska skolan i Cambridge. Impulserna från Wien hade nyss nått Skandinavien: Finland genom Eino Kaila, Danmark genom Jørgen Jørgensen, Sverige och Norge i något dämpade och modererade former genom Åke Petzäll och Arne Næss. Få strömningar i filosofiens historia torde ha haft ett så starkt revolutionärt etos som nypositivismen. I kraft också av sin starka personlighet bibragte Eino Kaila sina talrika lärjungar en känsla av att vår tid genomlevde en omvälvning i tänkesätten och att en helt ny era börjat för filosofien. Jag förmodar, delvis på basen av nära iakttagelse, att en liknande känsla besjälade filosofistuderandena i Oxford och vid några andra universitet i den engelsktalande världen i slutet på 1940- och under 1950-talet. Då var det visserligen inte längre nypositivismen utan den magnetisering som utgått från Wittgensteins senare filosofi, som ingav många känslan att uppleva en "Revolution in Philosophy" för att låna titeln på en känd skrift från denna tid.

Efter mitten på 1950-talet stabiliserade sig det filosofiska klimatet i de miljöer, där jag verkade. I Skandinavien och den anglosaxiska världen blev den s k analytiska filosofien, arvtagare till traditionerna från Wien och Cambridge, förhärskande. De studenter, som under de två senaste årtiondena uppfostrats i filosofi av denna typ, har knappast känt sig tända av en revolutionär gnista. Snarare har de företrätt ett nytt filosofiskt etablissemang. De har hört talas om andra sorters filosofi, som florerar på andra håll i världen: existentialism, fenomenologi, marxism. Men det har funnits en benägenhet att notera faktum med samma oengagerade intresse, som man visar kulturantropologiska kuriositeter överhuvud - ofta med en nedlåtande känsla av egen intellektuell överlägsenhet och de andras efterblivenhet i utvecklingen. En sådan självtillräcklighet har alltid tyckts mig inskränkt och osympatisk.

För några år sen fanns det tecken, som tydde på förändringar i den mondiala filosofiska situationen. Tecknen sammanhängde på något sätt med den allmänna våg av oro, som då välvde genom den industrialiserade världen. Tidigare traditionsband i filosofien föreföll att börja upplösas och nya band knytas. I det marxistiska lägret fanns sprickor - och med sprickbildningen hade följt en nyorientering, på ett håll i riktning mot fenomenologi och existentialism, på ett annat mot logik och vetenskapsteori i den analytiska filosofiens anda. Vidare blev det tydligt, att det fanns väsentliga likheter mellan den senare Wittgenstein och den av honom inspirerade filosofien å ena sidan samt fenomenologien och dess olika förgreningar å den andra. Det tycks mig, att sedan början av vårt årtionde världsscenen inom filosofien uppvisar en ganska förvirrande bild. Man ser möjligheter till befruktande nya kontakter, men också tendenser till nya former av insnörd sekterism. Kanske är det en synvilla - men för närvarande upplever jag de sistnämnda som de mest aktuella.

***
 
 

Simone Weil (ca 1940)

Vetenskapens framsteg kan å sin sida inte tillföra filosofin något nytt; och detta av två skäl. För det första kan vetenskapen för filosofin inte vara något annat än ett ämne för reflektion. Filosofen kan ha något att lära av vetenskapsmän, liksom han kan lära av smeder, målare eller skalder; men inte mera, och framför allt inte på ett annat sätt. Men det viktigaste skälet är, att det strängt taget inte finns en möjlighet till något nytt i filosofin. - - - Filosofin gör varken framsteg eller utvecklas; och rfilosoferna är illa till mods idag, eftersom de antingen måste svika sitt kall eller vara omoderna. I dag är det modernt att göra framsteg, att utvecklas. - - - Om den stora allmänheten var medveten om, att filosofin inte är i stånd till att göra framsteg, skulle man säkert missunna dem deras statliga understöd. Att finna ett moment i budgeten för det eviga hör inte till vår tids anda. Och därför håller majoriteten av filosoferna tyst om den evighet som är deras privilegium.

***
 
 

Mary Midgley (1987)

Vi har levt på kapitalet efter lysande propagandister i det förflutna (från Platon framåt). Vi har inte märkt att dessa uråldriga bastioner i det allmänna medvetandet har blivit undergrävda av kraftiga förändringar under det gågna seklet - av specialistdyrkan, av dyrkan av vetenskapen i förening med en vetenskapssyn som underskattar de filosofiska aspekterna, av illusionen om en enkel modernitet som är så självsäker att den inte kräver några argument - likaväl som av förändringar inom själva filosofin.

... Vi borde ägna oss åt att också filosofera offentligt. Och detta filosoferande måste överge den negativa försynthet, som varit förhärskande under detta sekel, och som tar sig uttryck i att man ständigt upprepar, att filosofer inte är visa män, inte är dogmatiska auktoriteter, inte är kompetenta att formulera tidlösa sanningar om livets mening. Det är ingen som tror att de är det. Allmänheten - inte bara politiker och universitetsadministratörer, utan den stora allmänheten - har en mycket liten aning om vad filosofer sysslar med, bortsett från ett vagt intryck av att det är någonting poänglöst och förlegat.

***
 
 

J.A. Smith (föreläsare vid Oxford, början av 1900-talet) brukade inleda sina föreläsningar med följande ord:

Mina herrar, ni kommer alla att ha olika banor. Några blir jurister, några blir militärer, några blir ingenjörer eller läkare, några blir statstjänstemän, eller går in i kyrkans tjänst, eller blir jordägare eller politiker. Låt mig börja med att säga att ingetning av det jag säger under dessa föreläsningar kommer att vara av den ringaste nytta för er på de områden där ni kommer att utöva era färdigheter. Men en sak kan jag lova er: om ni fullföljer denna föreläsningskurs så kommer ni alltid att kunna avgöra när människor pratar strunt.