Lars Hertzberg
Med posten kommer ett
nummer av tidskriften The New York Review
of Books. På pärmen utannonseras en artikel av den amerikanske filosofen
John Searle: ’Can Computers Make Us Immortal?’ (kan datorer göra oss odödliga?)
Jag borde ju slita upp tidningen med darrande fingrar: vilken fråga kan väl
vara angelägnare än frågan om min själs eviga salighet? Men i själva verket
lägger jag den i en bunt med tidigare nummer och tänker att jag kanske hinner
läsa den någon gång i sommar. Min reaktion är, vill jag säga, helt naturlig,
och det här säger kanske något om filosofins anspråk på att ha något att säga
oss.
Jag kan ungefär gissa vad
artikeln handlar om. Searle har i många år skrivit böcker och artiklar om den
forskningsgren som kallas artificiell intelligens. Den går ut på att man
försöker utveckla datorer som tänker ungefär som människor. Rubriken för mina
tankar till något jag hört berättas om den brittiske matematikern Alan Turing.
Han var en av pionjärerna inom den artificiella intelligensen. Det berättas att
när Turing var ung dog hans bästa vän. Turing kände stor saknad efter vännen,
och detta fick honom att grubbla över om en människa i någon mening kunde leva
vidare ifall man skulle ta vara på all den information som fanns lagrad i hans
hjärna och återskapa den i något annat medium.
Diskussionen ansluter sig
till frågan om man kan säga att datorer har ett själsliv eller inte, dvs. om de
kan tänka, minnas, vara olyckliga mm. I den mån det finns en filosofisk oenighet
i frågan om datorer kan tänka eller inte, så beror den inte på att man är oenig
om vissa iakttagelser eller upptäckter eller förutsägelser om tekniska
möjligheter, utan på att man är oenig om hur man kan beskriva vissa
företeelser.
Onekligen kan det i vissa
fall ha en poäng att säga att en maskin tänker, har minne osv. Under min
studietid i Helsingfors (jag skrev in mig 1961) brukade det sägas att hissarna
i Porthania kunde tänka. Den här upplysningen hade en rent praktisk betydelse:
det innebar att hissen i tur och ordning stannade på alla de våningar dit den
hade beställts, vilket i sin tur hade följder för hur man betedde sig i hissen
jämfört med hissar av mera traditionellt slag. Passagerarna behövde t.ex. inte
längre först komma överens om i vilken ordning man skulle trycka på olika
våningsknappar. Nuförtiden finns den typen av hissar överallt och ingen skulle
kalla dem tänkande, men i stället finns det andra betydligt mera avancerade
maskiner: datorer som kan reagera på rösten, läsa handstilar, spela dam osv.
När vi förklarar hur en av de här apparaterna fungerar skulle det falla sig
naturligt att göra rikligt bruk av uttryck som: ’Den räknar ut hur den ska
sortera paketen så att så många som möjligt får rum’, ’Den kan skilja mellan
olika röster’, ’Den förstår enkla befallningar men inte frågor’, ’Den minns
alla kommandon den har mottagit under de senaste två veckorna’ mm.
Å andra sidan finns det
användningar av ordet ’tänka’ som knappast blir aktuella på tal om maskiner, t
ex: ’Stör mig inte, jag tänker’, ’Tänk nu efter!’ (som en förebråelse) osv. Om
ett barn som ställer kloka frågor säger man kanske ‘Hon tycks tänka en hel del
på egen hand’. Det säger man inte om en dator.
En överblick över olika
fall ger alltså vid handen att det i vissa fall och vissa avseenden är klart
vad man skulle mena med att säga att en maskin tänker (osv.), medan det i andra
fall är poänglöst. Vill man nu sammanfatta den här diskussionen kan man
givetvis ha olika åsikter. Den ena är kanske imponerad av alla de uppgifter en
dator klarar av, och han tycker att satsen ’Datorer kan tänka’ är den enda
korrekta beskrivningen av situationen. Den andra är inte lika imponerad och hon
skulle kanske sammanfatta diskussionen genom att säga att datorer, när det
kommer till kritan, inte kan tänka på riktigt. Det är alltså i sista hand fråga
om att föredra det ena eller andra uttryckssättet. Även om ett sådant
resultat kan verka magert behöver det inte betyda att själva diskussionen är
meningslös, utan den kan hjälpa oss att förstå vad det är att vara en person
som har något att säga, en individ som handlar, har åsikter, vill det ena eller
andra osv.
Frågan om datorer kan
göra oss ‘odödliga’ i filosofisk mening är alltså inte som sådan automatiskt intressantare än vilken som helst annan filosofisk
fråga, t.ex. frågan om egennamn är rigida designatorer eller frågan om i vilken
mån Tarskis semantiska sanningsbegrepp verkligen lyckas belysa användningen av
ordet ’sanning’ i det naturliga språket (det här var två frågor som
diskuterades flitigt inom den analytiska filosofin under 1900-talet). Det
intressanta ligger, om det ligger någonstans, i sättet att behandla frågan:
lyckas Searle göra någon intressant poäng på vägen till sin slutsats?
Det är en illusion att
tro att man genom filosofisk reflektion kan få svaret på frågor som man
ställer sig innan man börjar filosofera. Filosofisk reflektion är inte
en metod att besvara dessa frågor, men däremot ett sätt att förhålla sig till frågorna. Själva
svaret är inte intressant om man inte vet varför man kommit fram till det, det
viktiga är den klarhet man har uppnått på vägen till svaret.
***
Låt mig här
problematisera det perspektiv från vilket jag skriver: min text talar ur ett
förstapersonsperspektiv (med vilket jag inte menar att jag talar om mig
själv) – eller kanske man kunde kalla det ett ’existentiellt’ perspektiv: jag
försöker klä i ord min förståelse av det
slags verksamhet som engagerar mig personligen som filosof. Intresset gäller inte användningen av ordet ’filosofi’: jag försöker inte bestämma hur ordet ska
användas. Jag försöker inte heller hitta filosofins ’väsen’. Det skulle ju
också vara arrogant av mig att vilja hindra andra att syssla med vissa saker
bara för att jag själv upplever dem som tråkiga eller saknar fallenhet för dem,
och lika arrogant skulle det vara att av den anledningen vilja förbjuda dem
från att kalla det de sysslar med ’filosofi’.
Men enligt min åsikt är
det viktigt för den som ägnar sig åt filosofi att försöka vara medveten om vad
slags verksamhet han eller hon bedriver, och på vilka villkor hon gör det. Jag
upplever det här kravet på intellektuell klarhet som ett villkor för att det
någon gör ska ha ett filosofiskt intresse för mig. (Också det här är en
personlig bekännelse: det betyder kanske ingenting annat än att jag skulle
känna mig främmande för en filosof som inte accepterar det här kravet.)
***
Människor som inte har
kommit i nära beröring med filosofi har ofta en kluven inställning: de slits
kanske mellan misstanken att ämnet
är, som man säger, ’onyttigt’, en uppriktig undran
om vad filosoferna har att komma med, och ett krav på att filosofin ska vara uppbygglig eller ska kunna bidra med
skapande lösningar till ett eller annat livs- eller samhällsproblem.[1]
Den här kluvna
uppfattningen om filosofins värde hänger samman med en uppriktig svårighet att
göra sig en föreställning om vad den filosofiska verksamheten egentligen består
i. Alla som har studerat filosofi är bekanta med det ofrånkomliga, klassiska
problemet med att förklara för folk vad filosofi egentligen går ut på.
Avståndet mellan dem som (ens i någon mån) har sysslat med ämnet och dem som
inte har gjort det är, verkar det, betydligt större när det är fråga om
filosofi än när det är fråga om andra ämnen. De flesta av oss gör sig en allmän
bild av vad en kemist eller en arkeolog sysslar med, en bild som kanske är
snäv, naiv eller föråldrad, men troligen ändå i vissa avsenden är träffande.
Man tycker sig förstå vad slags frågor man kan ställa till en kemist eller en
arkeolog, och varför det kemisten eller arkeologen gör har att göra med ens
fråga. Däremot har man ofta svårt att se vad filosofernas svar har med ens
frågor att göra.
Problemet har att göra
med att vi betraktar ämnena enligt ett slags kunskapsmodell: varje
vetenskaplig disciplin, tänker vi oss, tillhandahåller svaren på en särskild
uppsättning frågor. Men i filosofin är läget ett annat. Frågandet är
visserligen en väg in in de filosofiska problemen. Men när vi bedriver filosofi
ersätts frågorna av svårigheter, problem. Filosofin är inte en metod att finna
svaret på frågor. Snarare kan man säga att den hjälper oss att förstå våra egna
frågor. Vi kanske märker att frågorna inte kan ställas, eller att våra frågor
inte uttrycker det som egentligen bekymrar oss.
Den som är nyfiken på vad filosofin har att ge befinner sig enligt Søren
Kierkegaards jämförelse i samma belägenhet som mannen som fick syn på skylten
’Kläder manglas’. Han gick dit med sitt byke, men där fanns ingen mangel: det var skylten som var till salu.
Jag tror att man bäst får
syn på det jag har försökt beskriva genom att betrakta hur studenter växer in i
ämnet. Det svåraste för dem i början är att se svårigheterna som svårigheter.
Nybörjare i ämnet har ofta en nästan kuslig förmåga att fästa sig vid de
filosofiskt minst intressanta
aspekterna på de teman som tas upp. Svårigheten att få syn på de filosofiska
problemen har av filosofen Wittgenstein jämförts med hur svårt det är för en
nybörjare på svampplockning att få syn på svamparna i terrängen. De flesta
studenter genomgår på förbluffande kort tid en utveckling genom vilken de
kommer att lokalisera problemen på helt andra ställen än de gjorde förut. Det
som sker kan snarast förliknas vid att deras uppmärksamhet riktas in på ett
annat sätt: de får syn på vissa återkommande aspekter på våra sätt att resonera
kring saker och ting, aspekter som har att göra med att frågan ’vad man menar’
med det och det uttrycket uppstår i olika sammanhang. Det säkraste tecknet på att en förändring har skett är när de
berättar att de har börjat läsa alla möjliga olika texter (dagstidningar,
kursböcker i andra ämnen osv.) annorlunda än förut. De väntade sig att i
filosofin finna ett nytt och okänt territorium och de upptäcker att den består
i att de ser det välbekanta landet med nya ögon.
Det är inte lätt att
sätta fingret på hur det här går till. Jag tror inte att man tillför studenter
ett visst sätt att göra filosofi. Det avgörande steget är kanske själva
beslutet att ägna sig åt ämnet. Lärarna är statister i sammanhanget, de hjälper
till genom att föreslå saker man kan läsa eller tänka på, pekar på utvägar när
man kört fast, men de kan inte tala om hur man gör. Här finns det inga färdiga
knep att förmedla. På sin höjd kan de berätta hur man inte ska göra. Lärarnas
viktigaste roll är kanske att vara exempel på en person som tar de här frågorna
på allvar. (Jag minns hur omtumlande det var när jag började studera filosofi
och upptäckte att det fanns vuxna människor som ägnade sitt liv åt att fundera
på samma frågor som jag hade tänkt på för mig själv eller hade diskuterat med
klasskamrater.)
Genom min beskrivning
vill jag inte försöka mystifiera
ämnet. Det filosofer sysslar med är inte något radikalt annorlunda än det alla
andra människor sysslar med, det handlar mest om en gradskillnad. Alla människor
för samtal, diskuterar, gör olika mer eller mindre enträgna försök att förklara
vad man menar eller att övertyga motparten om att han inte kan mena det han
säger. Artskillnaden mellan filosofer och lekmän ligger i att filosoferna är
uppmärksamma på behovet att klarlägga vad man menar som en särskild
angelägenhet. Den som upptäcker filosofin befinner sig i en liknande
belägenhet som borgaren i en av Molières pjäser som fick veta att han hade
talat prosa hela sitt liv, även om upptäckten av filosofin kan få mera
vittförgrenade konsekvenser än upptäckten att man talar prosa.[2]
Upptäckandet av filosofin
kommer också till uttryck på det sättet att man slutar ställa frågan om
verksamheten verkligen är nyttig (även om frågan om var man ska hitta jobb
finns kvar). Jag tror att man inser att frågan är fel ställd, eftersom den
förutsätter att filosofer sysslar med andra saker än människor i allmänhet gör,
medan de i själva verket sysslar med samma saker, fast med en annan grad av
uppmärksamhet. Att fråga ’Varför filosofi?’ blir därför som att fråga ’Varför
vara uppmärksam?’
Den som fastnar i
filosofi är enligt det här synsättet inte den som tycker att filosofiska
problem är lätta, utan tvärtom: en känsla för svårigheter är en förutsättning
för den speciella form av uppmärksamhet som filosofin kräver (liksom de som
blir författare ofta är de som förbryllas av språkliga uttrycksformer och som
alltså har svårt för att skriva, inte de som självklart finner sig till rätta i
språket).
***
Benägenheten att missförstå
filosofin utgående från en kunskapsmodell förstärks av att filosofernas
självförståelse ofta är dunkel eller kluven. Den analytiska filosofin uppstod
ur en kritik mot idén att det kunde vara filosofins uppgift att framlägga
allmänna teser om världens uppbyggnad, moralen eller den mänskliga kunskapen.
Men i själva verket framställer analytiska filosofer ofta sin verksamhet som om
det gällde att försvara eller bekämpa olika teorier eller åsikter.
Benägenheten att tolka
filosofin enligt kunskapsmodellen står också i direkt samband med den klassiska
nidbilden av filosofen som inte vet om det finns en noshörning i rummet eller
inte (”filosofen = någon som inte vet vad alla människor vet, eller som vet
något som ingen annan vet”) . Sokrates påstod att han ingenting visste, och han
menade att det var detta som gjorde honom till filosof. Men detta ska inte,
tror jag, förstås så att filosofen är någon som inför livets frågor bara undrar
och undrar (även om filosoferande ofta förhindrar att vår förundran dör i förtid), eller någon som är osäker på
allt möjligt, eller någon som lämnar frågorna öppna i det längsta, utan det
innebär snarare att den filosofiska reflektionen sas. går på en annan led än
strävan att nå visshet, kunskap, om saker och ting. Filosofer söker förståelse,
inte kunskap.
***
Filosofin är, menar jag
alltså, en förlängning av de samtal som förs utanför filosofin, inte med andra
metoder, utan, kunde man kanske säga, med en annan betoning. Filosofiska
diskussioner förs inte på ett högre plan. De baserar sig inte på någon hemlig
insikt i argumentationskonst eller i tingens innersta ordning. Man får lust att
här tillgripa bilden av en enkelriktad spegel: filosofen reagerar på de samtal
som förs i deras omvärld. Däremot har omvärlden vanligen svårt att veta hur den
ska reagera på filosofernas repliker. Svårigheten här är inte annorlunda än den
svårighet det vanligen innebär för oss att betrakta en situation ur en ny,
annorlunda synvinkel. Det är snarare svårt för att vi måste lösgöra oss från
våra vanor än för att vi måste tänka abstrakta och komplicerade tankar.
En filosofisk utbildning
är varken ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor för att man ska lyckas
genomskåda felaktiga resonemang i olika sammanhang. Vissa icke-filosofer kan
vara skickligare än vissa filosofer på att avslöja vilseledande eller
bedrägliga argument (även om de kanske inte känner behov av att avge lika långa
utredningar av var skon klämmer). Också filosofer gör sig skyldiga till
glidningar i sina debattinlägg både inom och utom filosofin, även om man kan
hoppas att deras utbildning i någon mån har gjort dem mera beredda att avslöja
nonsens och att inse att det som verkar självklart inte allitid är självklart.
Ofta är det, tror jag, ens inställning till den enskilda frågan eller hur väl
man är insatt i ämnet som avgör vilka krokben man ramlar på. En stor del av det
vi läser i tidningen eller hör i tv gäller saker som vi inte vet så mycket om,
och då är vi redo att svälja ogenomtänkta och obegripliga påståenden.
Det finns inte någon en
gång för alla given uppsättning knep med vilkas hjälp vi kan avslöja
begreppsliga glidningar, inga givna ’metoder för kritiskt tänkande’ (själva
idén är egentligen självmotsägande: att tänka kritiskt är att vara redo att vid
behov ifrågasätta saker som tagits för givna) utan man måste ständigt förhålla
sig kreativt, med ett öppet sinne och en aktiv fantasi till frågorna. Vad
filosofin i bästa fall kan ge oss är en vana vid att lyfta blicken från marken,
pröva nya vinklar.
På analoga sätt kan filosofins
kommentarer gripa in i de olika vetenskapernas sätt att resonera. För min egen
del ser jag ett centralt verksamhetsfält för filosofin i en dialog särskilt med
humanister (inberäknat psykologer) och samhällsvetare. Det är ofta angeläget
att väcka forskares intresse för att fråga sig vad de menar med sina egna
begrepp.
Filosofer har olika
uppfattningar om vad som är centralt i den egna rollen. Det här är förbundet
med vem de i första hand riktar sig till. Det finns för det första en
’vetenskaplig roll’, som kännetecknas av att man anser sig sitta inne med
yrkesskicklighet i vissa frågor. I så
fall riktar man sig i första hand till det filosofiska samfundet, närmare
bestämt till dem bland ens kolleger som är insatta i samma frågor. Rollen är
förbunden med en föreställning om filosofins egen värld, som man strävar att
fördjupa sig i. En annan roll är ’upplysningsrollen’. Den innebär att man i
första hand riktar sig till den stora allmänheten och finner det angeläget att
föra ut vissa insikter eller förhållningssätt till den (man vill t.ex. lära
folk att tänka vetenskapligt eller få dem att tillämpa vissa metoder när de tar
ställning i praktiska livsfrågor). Det här motiveras ofta med att man vill
hjälpa människor att tänka mera rationellt. En tredje roll är vad man kunde
kalla den ’kritiska rollen’ (med de förbehåll angående termen ’kritiskt
tänkande’ jag gjorde ovan). Här riktar man sig i första hand till forskare inom
andra discipliner och mera allmänt till samhällets intellektuella,
beslutsfattare, ’opinionsbildare’ – vad man kunde kalla innehavarna av den
kulturella makten. Att inta denna tredje roll är att se sin huvuduppgift i att
vid behov ifrågasätta de tankemönster som sätter sin prägel på vetenskap och
offentlig debatt. Man kan t.ex. väcka frågan vad det i grund och botten innebär
att tänka rationellt, eller vilken moralens roll i samhällslivet egentligen är.
(Det finns säkert också andra roller än de tre jag här har nämnt.) Ingen av de
här rollerna borde renodlas. Jag tror att de olika perspektiven i viss mån
befruktar varandra. Vilken man väljer för sig själv är troligen en fråga om
personlighet och temperament.
[1] Idén om filosofins allmänna onyttighet bekräftas på ett komplicerat sätt av medvetandet om att det för en utexaminerad filosof är svårt att få ett arbete som direkt motsvarar ens utbildning.
[2] Man kan i och för sig diskutera om det vi talar verkligen kan kallas prosa, men det är en annan fråga.