Kort satslära = syntax

1. Subjekt, predikat, objekt

2. Attribut och predikatsfyllnad

3. Genus, kasus, numerus

4. Modus, huvudsatser och bisatser

5. Ackusativ med infinitiv och nominativ med infinitiv

6. Ablativus absolutus

7. Gerundium och gerundivum

1. Subjekt, predikat, objekt

De viktigaste delarna i en sats är predikat, subjekt och objekt. Man börjar alltid översättningen med att bestämma dessa (om de finns).

subjekt	predikat	objekt
Lejonet	ser	flickan
Leo	videt	puellam

Predikatet brukar stå sist i satsen. På formen ser du genast om den är i singularis eller pluralis, och kan då söka subjekt som alltid följer predikatet i denna sak.

I latinet står subjektet alltid i nominativ. Puella videt. En flicka ser. Puellae vident. Flickor ser.

Objektets kasus är ackusativ. Puella poetam laudat. Flickan berömmer diktaren. Puellae poetas laudant. Flickor berömmer poeter.

I latinet görs ingen skillnad mellan bestämd och obestämd form, utan du måste själv ge uttryck för detta i översättningen.

Eftersom subjektet syns i predikatet, utelämnas det ofta. Man behöver alltså inte säga Ego te amo, utan det räcker med Te amo, jag älskar dig.

2. Attribut och predikatsfyllnad

En direkt bestämning till ett substantiv kallas attribut. Om den direkta bestämningen är ett adjektiv kallas den adjektivattribut.

ex. ett stort hus, det stora huset, stora hus, de stora husen.

Ett adjektiv följer alltid sitt huvudord när det gäller genus, kasus och numerus. Aedificium est magnum, puella laeta, puer laetus.

Detsamma gäller pronomen: hic puer, haec puella, hoc aedificium (hic, haec, hoc = den här).

Subjektiv predikatsfyllnad är en bestämning som tilläggs subjektet med hjälp av verb som betyder t.ex. vara och bli: Ora pulchra est.

Objektiv predikatsfyllnad är en bestämning, som genom predikatet förbinds med ackusativobjektet: Villam pulchram putatis.

3. Genus, numerus, kasus

Substantiv, adjektiv och pronomen böjs efter

* genus (maskulinum, femininum, neutrum)

* kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ)

* numerus (singularis, pluralis).

Genus: maskulinum, femininum, neutrum.

Naturligt genus går i stort sett efter följande regel:

Berg och flod och vind och man

som maskulina anses kan:

ö, land och stad och träd och kvinna

man anse bör som feminina.

Formellt genus går efter regler som tas upp i samband med de olika deklinationerna. Till exempel första deklinationens ord som slutar på

-a är oftast feminina (Claudia, femina), andra deklinationens ord som slutar på -us är maskulina (Claudius).

Numerus: singularis, pluralis (samt spår av dualis, tvåtal).

Kasus:

Nominativ	subjektets och den subjektiva predikatsfyllnadens kasus
Genitiv	har i latinet framförallt tre funktioner. 1) Det svarar på frågan vems? (possessiv genitiv). Filia feminae – kvinnans dotter. 2) Det anger en helhet som man tar delar av (partitiv genitiv). Magnus numerus advenarum – ett stort antal främlingar. 3) Det talar om vilken karakteristisk egenskap substantivet har (genitivus qualitatis). Vir magnae dignitatis – en man av stor värdighet (en mycket förtjänstfull man).
Dativ	översätts med ’åt, till eller för’ någon. Det finns också en del verb och adjektiv som styr dativ; då står det i ordboken. Puellae donum do. Jag ger flickan en present. Mensa mihi placet. Bordet behagar mig.
Ackusativ	är objektets kasus.
Ablativ	har många olika funktioner. Framförallt finns det en hel del prepositioner som styr ablativ, t.ex. pro patria, för fosterlandet. Med ablativ kan man därtill uttrycka t.ex. medlet eller redskapet varmed någonting görs eller sker (abl.instrumenti), sättet på vilket någonting görs (abl. modi), orsaken till att något görs (abl. causae) eller tid (abl. temporis).
Vokativ	kallas den formen som används när man talar till en person vars namn slutar på -us (Marcus) eller -ius (Lucius). Ändelserna blir då -e, om namnet slutar på -us: Marce och -i om namnet slutar på -ius: Luci.

4. Modus, huvudsatser och bisatser

Latinets verb böjs i tre modus: indikativ, konjunktiv och imperativ.

Indikativ är grundmodus. Indikativ används när man talar om någonting som faktiskt i verkligheten händer eller hände. Jag stannar, jag läste.

Imperativ uttrycker uppmaning och befallning: Stanna! Läs!

Konjunktiv är också mycket vanligt i latinet. Alla finita former (de som kan böjas i personer) som ni redan kan finns också i konjunktiv. Översättningar behandlas i det följande.

Det finns klara regler för användningen av indikativ och konjunktiv i latinska huvud- och bisatser. Här får du bara en kort inledning.

Indikativ översätts med svenskans indikativ, dvs. med ”vanliga verbformer”.

Om det finns konjunktiv i en huvudsats, översätts den till svenskan med ett hjälpverb som ’bör, må, få, skulle...”.

Konjunktiv i en huvudsats uttrycker:

1) uppmaning: Eamus! = Låt oss gå! Visitemus monumenta! = Låt oss besöka minnesmärken!

2) önskan: Di omnia bene vertant! Må gudarna vända allt väl! Vivat! Leve han! Prosit! Må det gagna dig!

3) tvekan: Quid faciam? Vad skall jag göra?

4) möjlighet: Quis hoc faciat? Vem skulle kunna göra detta?

5) overklighet: Sine spe vita tristis esset. Utan hopp skulle livet vara bedrövligt.

I vissa bisatser används konjunktiv, i andra indikativ. Konjunktiv i bisatser översätts vanligen med indikativ.

Konjunktiv används t.ex. i

1) indirekta frågesatser. Quaerimus, rei natura qualis sit. Vi undrar, hurdan sakernas karakter är.

2) avsiktsbisatser. Edimus, ut vivamus. Vi äter för att leva.

3) historiska cum-satser: Zenonem, cum Athenis essem, audiebam frequenter. Jag lyssnade ofta på Zeno, när jag var i Aten.

5. ACI  = accusativus cum infinitivo =  ackusativ med infinitiv

ACI är en satsförkortning, som är mycket vanlig i latinska texter. Den består av en ackusativ som subjekt och en infinitiv som predikat. I de flesta fall återges satsförkortningen med en att-sats, i vilken ackusativen blir subjekt och infinitiven predikat. T.ex. video te venire, jag ser att du kommer.

styrande verb	ackusativdel	infinitivdel
jag ser	dig	komma
video	te	venire (presens infinitiv)
jag hörde	henne	ropa
audivi	eam (ackusativ av is, ea, id)	clamavisse (perfekt infinitiv)

Ackusativ med infinitiv står:

1. som subjekt vid opersonliga uttryck.

apparet - det är tydligt; constat - det är känt; necesse est - det är nödvändigt

necesse est te venire. Det är nödvändigt, att du kommer.

2. som objekt vid sägeverb t.ex. dicere, negare, iudicare, narrare, nuntiare, scribere, respondere, ferunt och tradunt, och vid förnimmelseverb och åsiktsverb t.ex. videre, audire, sentire, putare, arbitrari, sperare osv.

Senserunt Romani se iam prope hostes esse. Romarna märkte, att de redan var i fiendernas närhet.

3. som objekt vid några vanliga viljeverb i aktivum: velle, nolle, malle, cupere, studere, iubere, vetare, sinere, pati, cogere, prohibere. NB! De flesta viljeverb styr finalsats.

Magister illam tacere iubebat. Läraren befallde henne att vara tyst.

4. som objekt vid känsloverb

Gaudeo te salvum esse. Jag är glad över att du är välbehållen.

Nominativ med infinitiv

När ett verb som i aktivum styr ackusativ med infinitiv står i en personlig passivform, blir ackusativdelen i konstruktionen nominativ.

Aktiv verbform + aci	passiv verbform + nci
Livius dicit Romulum Romam condidisse.	Romulus Romam condidisse dicitur.
Livius säger att Romulus har grundat Rom.	Romulus sägs ha grundat Rom.

Tempusföljd av infinitiv

Infinitivets tidsvärde beror alltid på en jämförelse med det styrande verbets tid.

Presens infinitiv         SAMTIDIG HANDLING

Perfekt infinitiv           FÖREGÅENDE HANDLING

Futurum infinitiv          EFTERFÖLJANDE HANDLING

Dicit se aegrum esse. (inf.pres.)    Han säger att han är sjuk.

Dicit se aegrum fuisse (inf.perf.)    Han säger att han var sjuk.

Dicit se aegrum futurum esse (fut.inf.) Han säger att han blir sjuk.

Dixit se aegrum esse.          Han sade att han var sjuk.

Dixit se aegrum fuisse.        Han sade att han hade varit sjuk.

Dixit se aegrum futurum esse. Han sade att han skulle bli sjuk.

6. Ablativus absolutus

Ablativus absolutus (A.A.) är en satsförkortning. Den består av ett huvudord (som vanligen är ett substantiv) i ablativ och en apposition i ablativ.

A.A. uttrycker under vilka omständigheter någonting sker, och den kan oftast översättas med en temporal sats (medan, sedan, när)

1. Particip som apposition (= subst + particip, båda i ablativ)

* presensparticip (vocans, vocantis)

Pythagoras Tarquinio Superbo regnante in Italiam venit.

Pythagoras kom till Italien medan Tarquinius Superbus regerade.

* perfektparticip (vocatus,a,um)

Hoc facto - sedan detta gjorts

Galli Romanis proelio victis ad urbem contenderunt

Sedan romarna besegrats i striden skyndade gallerna mot staden.

2. Substantiv som apposition (två substantiver i ablativ)

me puero - när jag var liten (gosse)

nobis ducibus - under vår ledning (dux,ducis ledare)

Cicerone et Antonio consulibus - på C & A’s konsulperiod

3. adjektiv som apposition

me ignaro - utan att jag visste

Hannibale vivo - när Hannibal levde

A.A. kan också översättas med

Galli Romanis proelio victis...

- samordnad sats: Gallerna besegrade romarna i striden och...

- preposition med infinitiv eller substantiv: Efter att ha besegrat romarna i striden...

7. Gerundium och gerundivum

Gerundium och gerundivum är verbets nominalformer, som man kan känna igen från bokstäver -nd-. Latinets gerundium och gerundivum lever vidare t.ex. i svenskan:

agenda (ago, egi, actum, agere, göra)– något som bör göras

Amanda (amo 1) – en älskvärd person

dividend (divido) – något som bör delas ut

Gerundium - substantivisk form av verb

ad + ack         paratus ad pugnandum - beredd till strid

gen                  ars bellandi – krigskonsten

dat                   operam dare pugnando –

                        ägna sig åt strid

abl                   vincendo patriam servavit –

genom segern räddade han fosterlandet

Gerundivum - verbaladjektiv

böjs som longus, -a, -um. Rättar sig efter sitt huvudord.

Vid esse uttrycker den att någonting måste eller bör göras.

Carthago est delenda. Carthago bör förstöras.

Epistula scribenda est - ett brev måste skrivas

Epistula mihi (dat) scribenda est. Jag måste skriva ett brev.